sivenbring

Nu sitter man där och kollar in Hockey igen, jag tänker alltid att eehhh ett VM är inget roligt det är lite B. Betonat men sedan sitter man lika förbannat där och ugglar.

Satt och tittade på Sverige USA igår och tänkte nu stänger jag av vid 2-5 till USA men då small det.

Ett par snabba mål och det stod 5-5 sedan bärgade Sverige Med Huselius i spetsen segern u sudden, likt förbannat satt jag och yla som en brunstig katt i soffan. ( det där med brunstig katt vet jag exakt hur de låter då hon vi har hemma har hållit oss vakna i 4 nätter nu med sitt förbannade ylande).

Så under naten kom lite funderingar om det där med supporter anda och att yla med eller mot lag och domare och så vidare.

Kom snabbt fram till att det har att göra med flock mentalitet, de som är fanatiska är närmare ap stadiet än oss övriga, kolla på vilken primat dokumentär som helst och tänk dig sedan han flocken av schimpanser eller makaker i fotbolls tröjor och vipps så har man Black army eller gnaget!

Så det där med tillhörighet och flock mentaliteten ligger kvar hos oss alla, viljan att tillhöra något större, kom sedan fram till att det är lite farligt att tillhöra de där flockarna, kolla in "breaking the waves" eller vilket pre II världskrigs dokumentär om SA och senare SS mötena.

Hockey får mig att känna mig lite normal, lite mer vanlig kille än den jag egentligen är =P.

Så det är lätt den roligaste sporten att titta på, sedan har man sina mer snesynade intressen som mmo och tv spel men det är en helt annan historia.

Har börjat titta på morgon tv, har blivit så eftersom numer börjar man klockan 8:00 vilket är det första jobbet där jag börjar så sent.

Vilket lett till att jag hänger med lite mer än vanligt, ni som känner mig vet att jag är en outsinlig källa till värdelöst vetande, men detta har lett till ännu oanade höjder numer.

Förutom de senaste nyheterna, väder, ekonomi och sport vilket jag brukar ha koll på, har jag numer koll på vilket tant mode som gäller och vilka frön, viner, maträtter och inne band man skall lyssna, plantera, äta, dricka och dessutom vilka bloggare man bara inte får missa.

Har börjat inse hur mycket skapat behov det finns i medierna, jag tycker nyheterna är viktiga, sporten visst och även ekonomin, speciellt nu i lågkonjunkturen, men varför vill jag veta att den och den kändisen tycker om det och det och åker till den och den för att äta det och det?

Eller att man bara måste göra falafel med blodiglar till helgen för att det är Såååå gott eftersom programledaren som för övrigt ser ut som om hon ska spy säger det.

Personligen blir jag väldigt glad när jag ser att hockey målvakten Henrik Lundqvist stoppade 38 puckar och gav sitt lag vinsten i slutspelet medan Agda och Gördis 50-70 åringarna tycker det är roligare med viner och falafel kanske.

Det som är intressant är hur det är tillåtet att ständigt klaga på att det sänds sport på alla möjliga tider medan de där Doku såporna och dag såporna kommer undan utan en känga?

Jag vet att jag klagar lite men varför är det alltid tillåtet att klaga på vissa saker men inte andra?

Numer kastas det mycket på företagsledare i Sverige eftersom de får enorma fallskärmar och pensioner till höger och vänster, medan de säger upp folk åt samma håll köps det lyx jet och ges ut pengar till höger och vänster.

Hur många skulle tacka nej till de pengarna om de satt i samma situation? Ärligt nu så skulle nog de flesta tacka ja!

Nu säger jag inte att det är rätt men i sanningens namn skulle nog 99% säga Ja tack och sedan flytta till Thailand!

P:S

Åsikter är som rövhål alla har en!

Det känns som om man återigen står där i ett vägskäl, den där mytiska platsen som ständigt återkommer i ens liv och för den delen i mycket musik ( Nej inte Brittans skamliga försök till musik) utan mer åt blues hållet. Där man säljer sin själ för att kunna spela gitarr som en gud? Om nu gud spelar gitarr?`

Vägskälens vägar heter för tillfället fortsätta arbeta, tjäna pengar och skaffa hus? Och den korsas av så fort L är färdig med sitt studerande, försöka hitta en passande utbildning och plugga!

What to do? Man kan inte göra båda, inte rent ekonomiskt I alla fall, en "Öska" tjänar alldeles för dåligt och en student tjänar ännu sämre hur nu det är möjligt!

Så alltså måste jag välja och min sanna vana så velar jag, ok jag vet men det är jag och det är så jag hanterar saker.

Min hanterings teknik!

1: Grips av panik!

2: Svartmåla allt.

3: Vända ryggen till det och låtsas inte bry sig tills magen keckar ihop fullständigt.

4: Försöka lösa det efter bästa förmåga allt medan jag svär över att jag inte gjorde det som första steg.

Det där är min teknik inte så mycket teknik som en överlevnads strategi, har försökt med den där struts tekniken men gillar inte sand i munnen.

Detta vägskäl gör mig lite deppig och det känns som om man inte riktigt kan tala med någon om det, så hur ska man göra?

Ska man fortsätta jobba och hoppas att det går bra och att man inte dör av utråknad eller ska man plugga sig till något?

Vad ska man bli i så fall? Denna ständiga fråga, det är som om det aldrig tar slut, min ambivalens är legendarisk ända sedan 9: an har jag undrat vad jag ska bli när jag blir stor, vem fan vet?

Ps:

I would like to see your point of view but my head doesn't fit that far up my ass!

Det känns som om man förlorat lite av den säkerheten man en gång hade, när jag blev permitterad från mina föräldrars städfirma kändes det ok jag förstod att jag behövde komma vidare.

Sedan blev det lite hoppe tossa mellan lite olika jobb som jag aldrig trivdes med, det var tidningsutkörning och truckförare men det blev bara värre, nu har jag ett jobb som ger mig lite men som kan bli hur bra som helst om allt går som de vill på firman.

Det som mörkar på horisonten är att jag tappat suget eller ja, jag trivs med att jobba men det där drivet är borta, har inte den där jävlar anammar längre.

Jag är på något sätt orkeslös, viljefattig eller något, det finns liksom inget som engagerar mig, visst barnen och sambon men inte något annat. Man ser på andra som är glada och gör grejer på fritiden som är kul och det händer saker i deras liv hela tiden.

Det händer såklart saker i mitt liv hela tiden men det är liksom inte på samma sätt eller kanske är det jag som inbillar mig, kanske är trött eller något, det känns som om jag inte har något eget längre eller jo det har jag men man får aldrig egen tid när man har barn och ingen som kan ta dem mer än korta stunder eller inte alls.

Är det så att ha barn? Det är jätte kul med ongarna och vi trivs med varandra men det är som att jag och sambon bara är föräldrar numer inget annat, Vi orkar ingenting på kvällarna efter ongarna lagt sig och vi går upp tidigt på mornarna, helgerna tillbringas på lekparker eller hos släktingar/vänner för att ongarna ska ha det sociala och få utlopp för sin energi och sin kreativitet. Vilket leder till tidiga kvällar och ännu tidigare mornar i sin tur.

Man stapplar vidare, intalande sig själv att det blir bättre, men blir det det? Just nu känns det som att speciellt D behöver lite extra uppmärksamhet men det slår fel för ofta. Jag har inte riktigt tålamodet när jag är trött och allt som  oftast slutar det med att någon skriker, då kommer svaret från folk men turas om att  ha sovmorgon.

Vi bor i en 2:a, vi päron sover i stora rummet, när man har hoppandes, stojandes 3 åring på sig så visst han är go men man vaknar ordentlig också.

Är han lugn på morgonen så är inte dottern det, skulle man fixa så att D leker själv i sitt rum så väcker han B och då skriker hon vilket leder till just det vaket tillstånd.

Vilket i sin tur leder till en ny form av Zombie läge hos päron, sist vi fick sova ut helt var innan B föddes. Det är mer än 1 år sedan.

Jag är körd, trött, oinspirerad och börjar bli den där pappan jag inte ville vara, ni vet den där sura sittandes bakom tidningen muttrandes, snabb att skälla.

Det är inte den pappa jag vill vara men man orkar inget just nu, men i min familjs anda är det bara bita ihop och ploga vidare i Zombie läge.

PS:

Det löser sig sa pappan som lade kattsanden i toan!