sivenbring

Det känns som om man återigen står där i ett vägskäl, den där mytiska platsen som ständigt återkommer i ens liv och för den delen i mycket musik ( Nej inte Brittans skamliga försök till musik) utan mer åt blues hållet. Där man säljer sin själ för att kunna spela gitarr som en gud? Om nu gud spelar gitarr?`

Vägskälens vägar heter för tillfället fortsätta arbeta, tjäna pengar och skaffa hus? Och den korsas av så fort L är färdig med sitt studerande, försöka hitta en passande utbildning och plugga!

What to do? Man kan inte göra båda, inte rent ekonomiskt I alla fall, en "Öska" tjänar alldeles för dåligt och en student tjänar ännu sämre hur nu det är möjligt!

Så alltså måste jag välja och min sanna vana så velar jag, ok jag vet men det är jag och det är så jag hanterar saker.

Min hanterings teknik!

1: Grips av panik!

2: Svartmåla allt.

3: Vända ryggen till det och låtsas inte bry sig tills magen keckar ihop fullständigt.

4: Försöka lösa det efter bästa förmåga allt medan jag svär över att jag inte gjorde det som första steg.

Det där är min teknik inte så mycket teknik som en överlevnads strategi, har försökt med den där struts tekniken men gillar inte sand i munnen.

Detta vägskäl gör mig lite deppig och det känns som om man inte riktigt kan tala med någon om det, så hur ska man göra?

Ska man fortsätta jobba och hoppas att det går bra och att man inte dör av utråknad eller ska man plugga sig till något?

Vad ska man bli i så fall? Denna ständiga fråga, det är som om det aldrig tar slut, min ambivalens är legendarisk ända sedan 9: an har jag undrat vad jag ska bli när jag blir stor, vem fan vet?

Ps:

I would like to see your point of view but my head doesn't fit that far up my ass!