sivenbring

Det känns som om man förlorat lite av den säkerheten man en gång hade, när jag blev permitterad från mina föräldrars städfirma kändes det ok jag förstod att jag behövde komma vidare.

Sedan blev det lite hoppe tossa mellan lite olika jobb som jag aldrig trivdes med, det var tidningsutkörning och truckförare men det blev bara värre, nu har jag ett jobb som ger mig lite men som kan bli hur bra som helst om allt går som de vill på firman.

Det som mörkar på horisonten är att jag tappat suget eller ja, jag trivs med att jobba men det där drivet är borta, har inte den där jävlar anammar längre.

Jag är på något sätt orkeslös, viljefattig eller något, det finns liksom inget som engagerar mig, visst barnen och sambon men inte något annat. Man ser på andra som är glada och gör grejer på fritiden som är kul och det händer saker i deras liv hela tiden.

Det händer såklart saker i mitt liv hela tiden men det är liksom inte på samma sätt eller kanske är det jag som inbillar mig, kanske är trött eller något, det känns som om jag inte har något eget längre eller jo det har jag men man får aldrig egen tid när man har barn och ingen som kan ta dem mer än korta stunder eller inte alls.

Är det så att ha barn? Det är jätte kul med ongarna och vi trivs med varandra men det är som att jag och sambon bara är föräldrar numer inget annat, Vi orkar ingenting på kvällarna efter ongarna lagt sig och vi går upp tidigt på mornarna, helgerna tillbringas på lekparker eller hos släktingar/vänner för att ongarna ska ha det sociala och få utlopp för sin energi och sin kreativitet. Vilket leder till tidiga kvällar och ännu tidigare mornar i sin tur.

Man stapplar vidare, intalande sig själv att det blir bättre, men blir det det? Just nu känns det som att speciellt D behöver lite extra uppmärksamhet men det slår fel för ofta. Jag har inte riktigt tålamodet när jag är trött och allt som  oftast slutar det med att någon skriker, då kommer svaret från folk men turas om att  ha sovmorgon.

Vi bor i en 2:a, vi päron sover i stora rummet, när man har hoppandes, stojandes 3 åring på sig så visst han är go men man vaknar ordentlig också.

Är han lugn på morgonen så är inte dottern det, skulle man fixa så att D leker själv i sitt rum så väcker han B och då skriker hon vilket leder till just det vaket tillstånd.

Vilket i sin tur leder till en ny form av Zombie läge hos päron, sist vi fick sova ut helt var innan B föddes. Det är mer än 1 år sedan.

Jag är körd, trött, oinspirerad och börjar bli den där pappan jag inte ville vara, ni vet den där sura sittandes bakom tidningen muttrandes, snabb att skälla.

Det är inte den pappa jag vill vara men man orkar inget just nu, men i min familjs anda är det bara bita ihop och ploga vidare i Zombie läge.

PS:

Det löser sig sa pappan som lade kattsanden i toan!